Anteckningar den 7 augusti 26

Den 7 augusti

Det finns dagar då kroppen bestämmer mer än man själv gör. Idag var en sådan dag.

Jag gick, som jag brukar. Hundra meter, kanske lite mer, innan vaden i högra benet drog ihop sig och smärtan kom – den där bestämda, envisa smärtan som inte bara försvinner för att jag stannar upp. Den håller i sig. Även när jag kommit hem och satt mig ner, även när benet vilat en bra stund, finns den kvar, som en påminnelse jag inte bad om.

Det är en biverkning av stroken, har vi förstått. Vi har provat en del saker genom åren – olika sätt att tänja, olika sätt att gå, olika sätt att lura kroppen att den inte behöver reagera så. Men sanningen, den enkla och lite tråkiga sanningen, är att det enda som verkligen hjälper är att vila. Att inte anstränga benet. Att låta det få vara ifred.

Det är inte alltid lätt att acceptera. Man vill gå vidare, man vill inte låta ett ben bestämma takten i ens dag. Men jag har lärt mig, sakta, att lyssna när kroppen säger ifrån istället för att köra på och betala priset efteråt.

Igår hade vi styrelsemöte, och idag märkte jag verkligen av det. En rejäl trötthet, den sortens trötthet som inte bara handlar om sömn utan om att ha gett mer än man kanske hade att ge. Det är sådant man inte alltid tänker på förrän kroppen påminner en att möten, samtal, engagemang, allt kostar något, även när det är sådant man vill göra.

Så idag blev en dag av påminnelser. Om benet. Om tröttheten. Om att biverkningarna efter stroken inte är något som bara försvinner för att tiden går, utan något som fortsätter göra sig påmint, i sin egen takt, på sitt eget vis.

Jag vilar. Jag låter benet vara. Och imorgon får bli imorgon.